Örlogsskeppet Mars

Mary Rose, den engelska kungen Henrik VIII:s stolhet. 

Jag blev idag oerhört glad över nyheten att man verkar ha påträffat örlogsskeppet Mars som gick under i strid med danskarna strax utanför Öland 1564. Här kan man bland annat hitta information om fyndet och dykbilder: Klicka här!

Fyndet jämförs med det engelska fartyget Mary Rose som sjönk i strid 1545 och som bärgats och ställs ut i Portsmouth. Jan Glete, alldeles för tidigt bortgången professor i historia vid Stockholms universitet och en av de största kännarna av den svenska flottans historia har behandlat Mars i sin promemoria "Svenska Örlogsfartyg 1561-1570". Denna finns fortfarande tillgänglig på webben på:
http://www2.historia.su.se/personal/jan_glete/Glete-SvenskaOrlogsfartyg1561-1570.pdf
Med sin vanliga grundlighet har han gått igenom alla typer av källor och vi får därför en god bild av skeppets tillkomst bara ett år innan katastrofen.

"Mars                                                                                                                         1800
Byggd vid Björkenäs 1561-63. Skeppsbyggmästare: Mäster Hollinger. SkgR Björkenäs 1561 (SH 7:16): köl, bakstam, sandbord. SkgR Björkenäs 1562 (SH 8:7): bultar, spik. Fick något arkli i Kalmar 1563. RR 30/1-63: omfattande kanongjutning till det örlogsskepp som nu står på stapeln vid Kalmar. RR 29/8-63: Mars låg vid slottet i Kalmar, borde till Sth. Bör således ha sjösatts mellan jan och aug 1563. RR 21/9-63: till Jakob Bagge: se till att få upp Mars till Sth under hösten. I SkgR för Sth 1563. Med i arklireg 1564 (AR 1564/14). Sänkt i strid vid Öland 31/5 1564.  Namnet Makalös förekommer inte i källor från 1561-64. Det finns i Sven Elofssons Paralipomena (HSH 12, s 144) och hos Tegel 1751, s 120. Depl: 1564: 579 p. Storlek: se även Carl Ekman, "The Swedish ship Mars or Makalös, Mariner's Mirror, 25, 1939, s 1-10, R. C. Anderson, "The Mars and the Adler", Mariner's Mirror, 25, 1939, s 296-299. "

Riksregistraturet den  25/9-63: till Jakob Bagge: se till att få upp Mars till
Stockholm under hösten. 

Jag är övertygad om att källorna på Krigsarkivet rymmer stora mängder information som kan komplettera den bild som man får vid undersökningen av skeppet och jag önskar alla vid Statens Marinhistoriska museer lycka till i arbetet.

 

Om personarkiv

De senaste dagarna har jag vid två tillfällen kommit att fundera över betydelsen och kraften i det material som varje person samlar och skapar under sin livstid. Jag har bekräftats i min övertygelse om att det personligt skapade materialet är helt nödvändigt för att vi ska förstå det förflutna. Jag har också fått vatten på min kvarn när det gäller min kampanj för att lyfta fram de enskilda arkiven – de arkiv som inte skapats av myndigheterna ... men mer om det senare.

Det första tillfället var i samband med FA:s, Folkrörelsernas arkivförbunds vårstämma. Journalisten och historikern Henrik Berggren (DN) talade om den forskning som låg bakom hans bok som kom ut förra året: ”Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme”. Utan tillgång till arkivmaterial inte minst från familjen Palmes arkiv men också från många andra håll hade det inte varit möjligt att placera den unge Palme i ett begripligt sammanhang. För att tidsanda, åsikter, händelser och miljöer ska kunna återges, krävs källmaterial som skapats så nära den aktuella tidsperioden som möjligt.

Det andra var idag på morgonen när jag läste Karin Thunbergs reportage i SvD om sina fynd i Kerstin Thorvalls arkiv på KB: ”"Thorvalls sista önskan" .Här handlade det om ett djupt personligt material som gav nycklar till förståelsen av en enskild människas agerande och författarskap men också speglade hur omvärlden reagerade. I kommentarerna till Thunbergs artikel i webbupplagan får man också en dubbelexponering av det senare genom en hel del ganska hätska kommentarer mot Thorvalls författarskap och exponerande av sig själv. Uppenbarligen retas en del fortfarande av det hon skrev på 1970-talet och ramarna för kvinnligt uppförande har kanske inte förändrats så mycket som vi tror?

Om inte papperen efter både familjen Palme och Kerstin Thorwall hade tagits om hand, hade varken Berggrens eller Thunbergs efterforskningar varit möjliga. Och ändå är det så att vi har en lagstiftning på arkivområdet som inte definierar de enskilda arkiven, arkiven efter personer, organisationer och företag som en del av kulturarvet! Riksarkivet och landsarkiven får ta emot enskilda arkiv men lagen handlar annars bara om myndighetsarkiv. I jämförelse med våra nordiska grannar har vi idag ett oerhört dåligt stöd för bevarandet av allt material som inte är ett resultat av officiella myndigheters verksamhet. I de övriga nordiska länderna lyfts privatarkivens roll fram på ett helt annat sätt. I Sverige har det oftast varit så att man ser dem som ett komplement till myndigheternas arkiv, inte som en helt omistlig del av det civila samhällets minne! Genom åren har många arkiv brännts eftersom det inte funnits någon institution som kunnat ta hand om dem, oftast av ekonomiska skäl. I april i år var detta också temat för ett intressant seminarium vid Mälardalens högskola  "Bränn skiten" En temadag om riskerna med historielöshet och vikten av arkiv" .

Möjligheterna och resurserna hos kulturarvsinstitutionerna att ta hand om herrelösa företags- och organisationsarkiv som ingen vill betala för är idag oerhört begränsade. Personarkiven är i regel inte lika stora men här krävs istället resurser för att aktivt informera, eftersöka och ta om hand materialet. Så länge man ser privatarkiven som ”komplement” kan vi aldrig ge en bild av det förflutna som är trovärdig. Här krävs en kampanj som medvetandegör inte bara politiker och andra beslutsfattare utan också en mobilisering av forskarsamhället!

Nyheter om den näst sista häxan

Protokollet från rättegången på våren 1682 är nu återfunnet och föremål för genomgång. Jag kan lova läsarna att det innehåller många intressanta detaljer och ger en delvis annorlunda bild av händelseförloppet än de tidigare använda andrahandskällorna!

Jag håller på att gå igenom det och återkommer inom kort med en första rapport om vad som egentligen hände. Antagligen måste det bli en följetong...
Det är dock fortfarande oklart om var och när hon avrättades.

Den näst sista häxan, del I

Okänd bondkvinna målad av Johannes Hals ca 1650

För 333 år sedan, vid påsktiden 1678 kom den 31-åriga hustrun Ingeborg Pedersdotter till Prästgården i Arvidsjaur. Ingeborgs man, Nils Nilsson som var bonde i Lillpite hade skrivits ut som knekt vid årskiftet och nu försökte hon tjäna lite pengar på att spinna och nysta.

Det var svåra tider i hela Sverige. Danmark hade förklarat krig i september 1675. Kriget fortsatte med växlande framgång till 1679 även om den svenska armen under ledning av Karl XI vann ett par viktiga segrar. Den bataljon av Västerbottens regemente som Nils Nilsson tillhörde, ingick 1678 under överste Horns befäl i vänstra armén eller bohuslänska armén och deltog i fälttåget mot Norge och undsättningen av Bohusfästning den 22 juli 1678. Under 1679 fanns hela regementet med huvudhären i Skåne och deltog i Helsingborgs belägring. Varför Ingeborg Pedersdotter sökte sig till Arvidsjaur i Piteå lappmark vet vi inte, kanske hade hon släktingar i socknen. Arvidsjaur låg lång bortom allfartsvägarna och befolkningen bestod till största delen av samer. Vi vet dock inte om Ingeborg själv hade samiskt ursprung.

Gustaf Vasa sände under sin regeringstid ut enstaka missionärer för att omvända samerna till den kristna religionen. Under Johan III:s tid hade man byggt ett kapell vid Arvidsjaurs sameby där Pite sockens präster höll gudstjänst i samband med marknaderna. Karl IX grep sig an missionsarbetet med större iver och år 1599 utfärdade han en befallning att det skulle byggas åtminstone en kyrka i varje lappmark. Resultatet blev att samerna i Simonsjerffwi, Locktaby och Arfwidsjerffwi enades om att »byggie theres kyrkio udi Arffwidsjerffwi by, ther Capellet nu står». För att slippa en ny med förhållandena obekant kyrkoherde, begärde Pitesamerna att få behålla sin förutvarande pastor herr Nils Andreæ i Piteå »för tungomålets skull». Att prästerna talade samiska ansågs som viktigt. År 1642 framgår det att samtliga präster i de nybildade pastoraten i Piteå lappmark kunde samiska. Trots denna kyrkliga organisationsförändring kom efter ett tag rapporter om att det religiösa tillståndet hos samerna var otillfredsställande och man höll lagmansting där samerna tillfrågades om de tog aktiv del i avgudadyrkan.

Scheffer 1674

Liksom kyrkan låg prästgården i Arvidsjaur på en steril plats med hård stenig jordmån på alla sidor omgiven av myrar, så att ingen säd kunde växa och mogna och ingen mer än prästen och hans hushåll bodde vid kyrkan. 1678 var Daniel Martini Offerdalin präst i Arvidsjaur. Han var född 1632 i Offerdal och var av bondesläkt. Tjänsten i Arvidsjaur var hans första efter prästvigningen och han hade tillträtt den redan 1663. Hela hans period i Arvidsjaur som formellt sträckte sig fram till 1688 kom att präglas av ständiga konflikter med den samiska befolkningen, i första hand på grund av deras ointresse för den kristna kyrkan och dess krav men också på grund av deras ovilja att betala tiondet. Det är knappast troligt att han talade samiska. Han var gift med Brita Jacobsdotter Wangstadia som antagligen var dotter till hans företrädare på prästtjänsten.1678 hade de en 13 årig dotter Agneta i livet.

Stämningen i Arvidsjaur var av allt att döma spänd på våren 1678, Offerdalin hade senast i februari föregående år klagat vid tinget över samernas bristande närvaro vid kyrkan och fått en dom att de som uteblev skulle få böta ”och der någon fattig wore, som intet mächtar med penningar sina böter fullgiöra, skall plichta med kroppen”. Detta var inte den enda trätan som landat på tinget, flera andra ärenden var på gång eller hade behandlats tidigare.

Vi vet inte hur Ingeborg togs emot när hon kom till prästgården men hon hade tydligen givits arbete med just garnberedning. Men snart går något fel – tre nystan försvinner och en hård ordväxling uppstår mellan Ingeborg, prästfrun och husets piga Anna, där Ingeborg anklagas för att ha stulit dem. I det upprörda grälet utslungar den uppenbarligen hetlevrade Ingeborg att hon tillsammans med "trollkarlen" Hans Friare, en same i Arjeplog skulle märka det finger och den näsa och sätta en levande orm i livet på den som tagit nystanen. Ingeborg var antagligen inte medveten om hur ett hot om samisk trolldom kunde tänkas tas emot i prästhushållet ... Någon fortsättning får inte saken den gången och de följande åren finner vi hustru Ingeborg tillbaka i Lillpite, där hon står som ansvarig för makens gård i mantalslängderna 1679-1681.

I Arvidsjaur hittar prästfrun Brita åföljande vår 1679 vid Mattsmässotiden de försvunna nystanen i en bod där hon själv lagt dem. I december 1680 dör hon. Pastor Offerdalin stämmer då Ingeborg för att ha orsakat hustruns död med hjälp av magi. Prästfrun ska ha anklagat Ingeborg för att ha förgjort henne eftersom hon i enlighet med den utlovade förbannelsen ha fått en utväxt på tredje fingret på vänstra handen, en röd fläck på vänstra sidan om näsan och ont invärtes som tilltagit och så småningom känts som en levande orm.

Den 17 februari 1682 ställdes Ingeborg inför lagmanstinget lett av kronobefallningsmannen Ægidius Otto. Ingeborg nekade till beskyllningen men erkände ”att hon fuller i hastige mode av enfaldighet och barnsliga tankar hotat och unedsagt den som nystanen borttagit hade.” Trots sitt nekande dömdes hon till döden genom halshuggning. Domen bekräftades både av Karl XI och hovrätten :” Ingeborg Pehrsdotter kan icke ifrån lifsstraff befrias, utan skall androm slikom grofvom missdådarom till skräck och varnagel och sig till ett välförtjent straff halshuggas och å båle brännas." Samerna Hans Friare och Lars Nilsson stämdes också men friades.

Ett brev om avrättning avgick från Hovrätten till landshövdingen Klerck och i detta finns "Ifrån Luleå d. 9 Juli 1682 afgick ordres till Bef. Mörth om executionen.". I de sekundära källorna har dock inte tagits upp något om när eller var hon avrättades. Man har antagit att det skett någon gång i juli 1682 vilket gör att hon anses vara den näst sista som avrättats i Sverige för häxeri. Hon försvinner från mantalslängden i Lillpite från och med 1682 och hennes man, Nils Nilsson återkommer aldrig efter det att han gått ut i kriget.

Det märkliga i historien är att den stora häxhysterin som rått bara några år tidigare hade stillats. I april 1677 utfärdade regeringen en rundskrivelse till biskoparna om att sluta med den offentliga kyrkobönen mot trolldomsväsendet. - istället skulle man tacka Gud för att Satans raseri var över. Med detta i åtanke borde inte en dödsdom ha utfärdats.

Många frågetecken väcks när man läser om Ingeborgs historia, först och främst om hon verkligen blev avrättad, vilken roll hade egentligen prästen Offerdalin och hade processen något samband med hans pågående fejd med samerna? Förhoppningsvis är det möjligt att komma ytterligare en smula närmare vad som hände genom att dyka ner i källorna, men det får bli i ett annat blogginlägg

Människorna i bilden

 

http://flic.kr/s/aHsjtXZ4b9

De står där framför dina granskande blickar, hemmansägaren C.A Samuelsson från Stigåsa i Stockaryds socken i Småland och hans icke namngivna fru, fotograferade av Einar Erici 1932. De håller varandra i hand, antagligen på uppmaning av fotografen. Mannens ansikte är väderbitet och bränt av solen. Hustrun är mera ljushyad och tittar allvarligt tillbaka på dig. Uttrycket runt munnen får dig att ana att hon nog inte har så många tänder kvar.

Man får intrycket att de hastigt tagit på sig sina bästa kläder för det högtidliga fotograferandet. Hemmansägaren har söndagshatten och kavajen i ylletyg på, hustrun har sjalett som så många äldre kvinnor på landsbygden bar långt fram på 1950-talet. Hennes förkläde är randigt och utanpå bär hon en jacka som nog är hemsydd av ett filtliknande tyg kantat med ljusare stickningar eller broderier. Men tittar man närmare, ser man att hon nog bara hastigt lämnat sina dagliga sysslor eftersom kjolen som skymtar under förklädeskanten är av grovt, nästan säckvävslikande tyg med en stor lagning med en lapp fastsydd.

Bilden kommer från Einar Ericis arkiv och har lagts ut på Flickr av Riksantikvarieämbetet. Det är ett ögonblick ur två liv, ändå så nära, ändå så långt borta. De kunde vara förfäder till nästan vilken som helst av oss som har en svensk bakgrund, men en liknande bild kunde naturligtvis ha tagits på den syd- eller östeuropeiska landsbygden, eller i något av länderna i mellanöstern för inte alls länge sedan. Det är 79 år sedan bilden togs, knappt en livstid, en medellivslängd ...

Men vilka var de, hur hade deras liv farit fram med dem, innan de står här framför oss? Den frågan kommer nästan alltid till mig när jag betraktar gamla fotografier. Fördelen med att jobba med historiens källor och ha koll på materialet är att det finns möjlighet att besvara i alla fall en del av frågorna.

Platsen
Till att börja med handlar det om platsen, Stigåsa i Stockaryds socken. Socknen är en mager och kuperad skogstrakt med särsk. norrut vida mossmarker. När södra stambanan blev klar 1864 blev bondbyn Stockaryd ett snabbt växande samhälle. Storhetstiden varade mellan cirka 1920 och 1970. Sedan dess har området blivit en avfolkningsbygd. Stigåsa by ligger bara någon kilometer från Stockaryds stationssamhäller. Byn omfattade 1920 totalt 20 hushåll med sammanlagt 104 personer. Torvfabriken. "Röe mösse", berikade inte trakten, men de okända bolagsherrarna tjänade pengar, i synnerhet under krigstider.

Här hittar vi också paret Samuelsson på nummer 1: Ängen. ”Här bodde Karl Samuelsson och Lena. Karl hade tudelat skägg. De hade också byns modernaste kök med egentillverkad vattenpump.” Detta enligt en på internet publicerad hågkomst av byn på 1920-talet.


Människorna
Genast kommer vi lite närmare, men det är naturligtvis dags att gå till källorna i kyrkoarkivet för att nysta upp livshistorien.  Mannen i vår bild, Carl Anders Samuelsson föddes den 28 maj 1857 som son till Samuel Magnus Svensson och hans hustru Inga Stina Christoffersdotter som ägde och brukade hemmanet (gården) Västra Stigåsa nr 1 som taxerades som ¼ mantal. Gårdar som på 1700- och 1800-talen endast var på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal kunde ändå vanligen försörja en familj. Hemman är en äldre benämning för en jordbruksfastighet som bokförts i kronans jordeböcker med visst mantalsvärde. Till följd av hemmansklyvning ökade antalet brukningsenheter per hemman. På 1700- och 1800-talen var det därför inte ovanligt med fyra eller fler separata bondgårdar på ett hemman.

Carl Anders mor dog då sonen var 12 år . Fadern gifte 1871 om sig med en 22 år yngre kvinna som blev styvmor till Carl Anders och hans yngre syster. Styvmodern avled dock redan i december 1873 efter knappt två års äktenskap. Om det var otryggheten i familjen eller andra saker som orsakade den efterföljande händelseutvecklingen kan vi bara spekulera.

I början av 1874 var Carl Anders ännu inte fyllda 17 år och fortfarande bosatt på faderns gård. På något sätt har han blivit bekant med den 22-åriga bondedottern Anna Lena Johansdotter från Stockaryds Norregård. På hösten den 20 november 1874 föder Anna Lena den utomäktenskapliga dottern Emma Carolina. Barnafadern är Carl Anders som nu hunnit fylla 17 år, men paret kunde inte gifta sig. Den tillåtna giftermålsålder var 15 år för kvinnor och 21 år för män. Man fick ”gå till kungs”, kungen kunde bevilja dispens till ynglingar över 18 år som hade sina föräldrars tillåtelse och kunde försörja en familj. För att detta skulle bli möjligt, delade Carl Anders far av halva gården som han gav sonen.

Först den 25 juni 1875 fick Carl Anders och Lena den troligen efterlängtade dispensen och gifte sig den 18 september. Familjen kom att få ytterligare 9 barn och totalt fick de 6 döttrar och fyra söner. Den sista dottern Anna Elvira föddes 1897 då modern var 46 år gammal. Av sönerna emigrerade två i början av 1900-talet och en tredje for till Danmark och återvände aldrig. Bara den äldste blev kvar i landet men tog värvning vid Göta artilleriregemente i Göteborg vid 19 års ålder. 1913 hade de också tagit hand om en av döttrarnas utom-äktenskapliga son som kommit till dem vid 13 års ålder från Göteborg. De två yngsta döttrarna var år 1930 kvar i hemmet.

Den 9 april

Dagens datum är också årsdagen av den tyska ockupation av Danmark och Norge 1940. Den 9 april 1940 startade den sedan länge förberedda operation ”Weserübung”. Målet var att snabbt ockupera de bägge länderna. Ockupationen av Danmark gick snabbt, man kapitulerade redan på morgonen den 9 april. Men Norge var trots ett försvar som var i lika dåligt skick som det svenska, en hårdare nöt att knäcka.

Redan från krigsutbrottet hade tyskarna intresserat sig för Norge av flera skäl, den norska västkusten var idealisk som utgångspunkt för tyska ubåtar och andra krigsfartyg i kriget mot Storbritannien, men man ville också säkra tillgången till den svenska järnmalmen som exporterades till Tyskland via hamnen i Narvik. Den 8 april hade britterna minerat flera sträckor av den norska kusten för att hindra den svenska järnmalmen att nå Tyskland. Anfallet var dock inte ett direkt resultat av detta utan hade förberetts under lång tid.

I första omgången skulle cirka 8 800 man tyska trupper landsättas i sex, eller åtta, hamnar, räknat från norr: Narvik, Trondheim, Bergen, Stavanger med Egersund, Kristiansand med Arendal och Oslo. Tyska fallskärmstrupper säkrade flygfälten för att man skulle kunna ta emot flera tyska trupper från luften men en tysk landstigning i Oslo hindrades tillfälligt genom att det norska försvaret vid fästningen Oscarsborg  lyckades sänka den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden.

Sänkningen av den tyska kryssaren gav regeringen tid att bestämma handlingsalternativ. Det beslöts att kampen skulle fortsätta och att regeringen och kungafamiljen skulle lämna huvudstaden. Från allierad sida försökte man ordna undsättning till Norge. Brittiska och franska trupper samlades snabbt ihop och sändes till norra Norge men tvangs kapitulera eller vända tillbaka nästan omedelbart på grund av tyskarnas snabba avancemang.

På Youtube finns en del filmer från de dramatiska händelserna, bland annat denna som visar den tyska landstigningen i Bergen den 9 april:

Norge tvangs kapitulera först den 10 juni 1940. Den norska kungafamiljen och regeringen hade några dagar tidigare flytt över gränsen till Sverige vid Elverum och sedan tagit sig vidare till London där en exilregering upprättades. Detta innebar att Norge till skillnad från Danmark, blev ett krigförande land på de allierades sida.

I Norge blev Vidkun Quisling, ledaren för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling ministerpresident i en nationell nazistisk regering. Den verklige ledare var dock den tyska rikskommissarien Josef Terboven som ledde den tyska ockupationsmyndigheten.

Sveriges Radio sände förra året serien ”Svarta fåglar över Norden” som beskrivet händelserna kring ockupationen av Danmark och Norge. I det första programmet kan man följa dramatiken den 9 april 1940 timme för timme. Programmet kan du lyssna på här.

Sverige och Tripoli - diplomati och blockad II

A Mapp of the Citie and Port of Tripoli in Barbary

Efter ett antal år med relativt goda kontakter mellan Sverige och Tripolis förändrades situationen under 1790-talet och utvecklades slutligen till ett rent krigstillstånd. Sedan 1795 regerades Tripolis av Jussuf Karamanli. Under de sista åren av 1700-talet blev fartygen från Tripoli under ledning av ”storamiralen” Murad Reis (som egentligen var en till islam komverterad skottsk högbåtsman) åter ett reellt hot mot fartyg från Sverige, Holland, Danmark och USA. Siciliens och Sardiniens kuster utsattes också för upprepade angrepp.

De sista åren av 1700-talet präglades av förhandlingsförsök och ständiga fredsbrott från Tripolis sida. När den svenske överstelöjtnanten Törnqvist ankrade utanför Tripoli julafton 1800 med fregatten Thetis, låg där 13 kapade svenska fartyg, vilkas besättningar på 131 man hölls i slaveri. I den fred Törnqvist i januari 1800 slöt måste han godta paschans krav på ersättning för uteblivna gåvor — 245,000 spanska piaster inom 4 månader — och utlova en framtida årlig avgift på 20,000 piaster. Fångarna skulle friges först när pengarna betalats. Detaljunderhandlingarna överläts åt den nye konsuln P. N. Burström. Den svenska regeringen beslöt att inte godkänna Törnqvists fred, utan i stället för att skydda den svenska handeln skicka en hel eskader på 4 fregatter och en kutterbrigg under befäl av konteramiralen R. Cederström till Medelhavet.

Den svenska eskadern nådde först i december 1801 till Malaga och kom i april 1802 till kusten utanför Tripoli. När Cederström ankrade i Malaga hade han order att genast ta kontakt med den amerikanske kommendören Richard Dale som var befälhavare över de amerikanska fregatterna. Tanken var att man gemensamt skulle planera och genomföra operationer mot Tripoli. Om amerikanerna godtog erbjudandet om sammarbete skulle Cederström inte själv gå in i några egna fredsförhandlingar med paschan. Av sammarbetet blev dock ingenting eftersom Dale gått på grund med sitt fartyg och därefter tvangs återvända till USA. Vid det möte mellan honom och Cederström som trots allt ägde rum, kom man dock överens om att den amerikanska eskadern skulle hjälpa till att blockera Tripoli och även eskortera svenska fartyg.

När ersättningen för Dale dröjde kom Cederström efter en månads väntan själv att sätta segel mot Tripoli och påbörja egna förhandlingar medan de svenska fartygen blockerade staden. Då förhandlingarna under den svenske konsuln Burströms ledning redan påbörjats, dök den amerikanska eskadern slutligen upp under ledning av en kommendör Morris och påbörjade en egen blockad utan samordning med svenskarna.

Efter ett antal ibland våldsamma turer i förhandlingarna som kryddades av hot från paschan mot det svenska konsulatet, slöt man i oktober slutligen en separat fred mellan Sverige och Tripoli och 147 förslavade svenska sjömän frigavs. Den amerikanska blockaden fortsatte ända till 1805. Mot mitten av 1800-talet upphörde kaperierna så småningom efter franska militära påtryckningar och i och med att Karamalis ätt föll 1845 och Tripoli blev en provins inom det Osmanska riket.




Källor:
Verner Söderberg, Sveriges mellanhafvanden med Tripolis, Svensk Tidskrift 1912.
Björn Gäfvert: Swedish Troops in International Cooperation (i Solidarity and Defence, Militärhistoriska kommissionen 1995)
Krigsarkivet: Utländska stads- och fästningsplaner. Afrika. 0406:07:010:004 1675 "A Mapp of the Citie and Port of Tripoli in Barbary”
Cederströms brevväxling med paschan återfinna i Krigsarkivet i Cederströmska arkivet, volym 28 
Månadens dokument i Krigsarkivet mars 2011: Fredstraktaten mellan Sverige och Tripolis: http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=23898 

Sverige och Tripoli - diplomati och blockad I

Den ”No-fly zone” som etablerats mot Khadaffi har haft en motsvarighet där Sverige var direkt involverat redan för över 200 år sedan.De svensk-libyska kontakterna och kontroverserna är gamla ...

Redan i slutet av 1600-talet kom de europeiska handelsmännen verksamma i Medelhavet att bli utsatta för attacker från vad som då kallades Barabareskstaterna. Detta var i äldre tid benämningen på länderna utmed Medelhavets sydkust västerut från Egypten och med Sahara till gemensam gräns mot söder, det vill säga Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripoli (dagens Libyen). Från detta område utgick rena piratexepeditioner som kapade europeiska skepp vars besättning och passagerare tillfångatogs och såldes som slavar om de inte blev utlösta. Verksamheten var helt legaliserad av härskarna i de berörda områdena. Länderna ingick vissa perioder formellt i det Osmanska riket men var i realiteten fyra självständiga riken.

Kamelen hänger på Drottningholm och är målad av Ehrenstrahl 

I början av 1700-talet var det vanligaste sättet att skydda skepp mot kapare att gå i konvolj med örlogsskepp som beskyddare. Eftersom ett sådant system var svårt att upprätthålla blev de flesta europeiska länder tvingades sluta avtal med Barbareskstaterna. Detta innebar att de fick betala årliga tributer och ge gåvor till härskarna för att landets skepp skulle undgå att bli kapade.

Sverige hade redan i slutet av 1720-talet påbörjat förhandlingar för att skydda sina skepp men först 1741 slöts ett officiellt avtal mellan Sverige och Tripoli om att svenska skepp skulle få färdas utan risk för kapning. Detta ledde också till att ett svenskt konsulat etablerades i Tripoli redan samma år. Konsulatet kom att spela en viktig roll för den svenska handeln i området under mer än hundra år. Inte minst den svenska saltimporten från Medelhavet var viktig och behövde skydd. I Tripolistraktaten fanns en rad bestämmelser om salthandeln i den tripolitanska hamnen Zoara. Ett saltlastadt svenskt fartyg hemförde, förutom en levande tiger, ett par sadlar och turbaner och andra gåvor samt ett brev till den svenske kungen Fredrik från bejen, Achmed Karamanli. Under större delen av 1700-talet fungerade systemet relativt väl. Hantering med pass utställda för de skepp som färdades under beskydd av fredsavtalet kom att avsätta en hel del märkligt material som idag återfinns i Riksarkivet. Passen delades i två delar där kaptenen på skeppet förvarade en del och den andra delen hanterades av den svenska konsuln.

Den nya vänskapen skulle också bekräftas genom att en tripolitansk beskickning skickades till Sverige. Den svenske konsuln i Tripoli försökte utan framgång avböja besöket, men fick till svar att det skulle se illa ut om man inte också skickade ett sändebud till Sverige på samma sätt som till de övriga kristna stater man slutit avtal med. I maj 1744 avreste storkanslern Hadji Ali till Stockholm och återkom till Tripoli i oktober 1745 med den svenska fregatten Fama. Under 1700-talet kom ambassader från Tripoli till Stockholm 1757-1758 och  1772-1773. Den sista leddes av Abderrahman Aga. Hans återfärd från avskedsaudiensen hos Gustav III i stor procession med trumpetare, dragoner, galavagnar bevittnades av Bellman, som målande beskrivit den i Fredmans sånger, nr 30, ”Vid turkens audience 1773”:

 

Fortsättning följer ...

Kärnkraften i Sverige - ingen ny fråga

Kärnkraftfrågan har diskuterats livligt sedan 1950-talet. De senaste åren kanske inte lika mycket som i samband med Kärnkraftomröstningen den 23 mars 1980. Beslutet om folkomröstningen togs under det politiska tumult som uppstod efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning.

I Riksarkivet i Stockholm finns många arkiv som rör kärnkraftsfrågan.Ett av de mest intressanta är arkivet efter Folkkampanjen Nej till Kärnkraft som bildades den 1 augusti 1979 som en efterföljare till Folkkampanjen Mot Atomkraft. Folkkampanjen hade som plattform det nej-alternativ som antagits av Folkkampanjen Mot Atomkraft redan på våren 1979.  När folkomröstningsalternativen presenterades blev Folkkampanjen kampanjorganisation för Linje 3.

I maj 1980 hade 41 riksorganisationer anslutit sig till Folkkampanjen. Folkkampanjen Nej till Kärnkraft är den största tvärpolitiska folkrörelse vårt land känner. Flera hundra tusen människor arbetade aktivt på lokal, regional och nationell nivå. På central nivå upprättades ett kampanjhögkvarter i Gamla riksdagshuset i Stockholm. Kansliet var inrättat med ett antal avdelningar med sammanlagt ca 50 anställda. I samtliga län och kommuner fanns fungerande kampanjorganisationer, i de flesta fall med egna kanslier.

Stora ideella insatser av enskilda, organisationer och anställda inlemmades i en övergripande kampanjplan som resulterade i att Linje 3 fick 38,7 procent av de avgivna rösterna.
(Hämtat ur verksamhetsberättelsen för FNK för perioden 1979-08-01--1980-05-31.)

Det här är ett utdrag med 25 av de 41 arkiv som finns i Riksarkivet i Marieberg där man direkt med en sökning i vår databas hittar material som rör olika aspekter av kärnkraftsfrågan, men naturligtvis kan man hitta mer! Att söka i den nationella arkivdatabasen NAD är en bra början - där finns material från många andra arkiv och ofta också mer detaljerade förteckningar över arkiven . NAD finns här:

Informationsflöden, jordbävningar och tsunamis

Händelserna i Japan det senaste dygnet väcker tankar på hur snabbt informationen når hela världen. Via CNN, BBC och andra nyhetskanaler kan vi följa ett händelseförlopp i realtid. De sociala medierna gör också att människor mitt i skeendet kan kommunicera sitt läge. Vi såg det från Tahirtorget i Egypten, från Christchurch efter jordbävningen där och nu senast från Japan. Jag tror att de flesta av oss känner oss närmare skeendena idag och kanske mer berörda. För egen del var det nog händelserna 11 september 2001 som gav den upplevelsen och skakade om. En skillnad jag noterat att när det gäller händelser bara 15-20 år tillbaka, som betraktas som historiska berättar folk istället om var de befann sig när de fick höra om händelsen. Senast var det i samband med årsdagen av mordet på Olof Palme. Samma sak gäller Kennedymorden, månpromenaden och många andra händelser.Det skulle vara intressant att jämföra med rapporteringen från den stora jordbävningen i Japan den 1 september 1923, Kanto-jordbävningen. Jordbävningen, som mätte 7,9 på Richterskalan, skördade tillsammans med påföljande bränder cirka 140 000 människoliv.

De heta, torra och blåsiga förhållandena som rådde i Tokyo, kombinerat med tiden för jordbävningen, strax för lunch då invånarna hade sina kolspisar igång för att laga mat, bidrog till den stora branden. Branden förstörde drygt 40 % av staden och sammanlagt fler än 440 000 byggnader, vilket är majoriteten av de förstörda byggnaderna. På grund av trasiga vattenledningar så försämrades eldbekämpningen och branden kunde spridas häftigare.

Jordbävningen i Lissabon 1755
Kopparsticket föreställer de brinnande ruinerna av Lissabon och en tsunami som slår in över skeppen i hamnen. Jordbävningen ägde rum den 1 november 1755 runt 09.40 på morgonen. Den följdes av en tsunami och även här av bränder som totalt förstörde Lissabon och de omgivande delarna av Portugal.
Dagens geologer uppskattar jordbävningens styrka till omkrinh 9 på Richterskaln, vilket gör den likvärdig den aktuella japanska jordbävningen.Epicentrum låg ute i Atlanten omkring 200 km väst-sydväst om Cape St. Vincent. Upskattningsvis mellan 60.000 och 100.000 människor omkom.

Om att lyssna till det förflutna

Att hantera kvarlevorna av det förflutna, vare sig det handlar om dokument eller föremål är en balansgång. Som arkivarie eller föremålsantikvarie ska du i första hand ta emot, registrera och klassificera. Har du tur får du också möjlighet att visa och berätta. Oftast har du egentligen inte möjlighet att själv ägna dig åt den berättelse som alltid finns inneboende i dokumentet.

Ibland stjäl du lite tid som kanske kunde använts till något annat, bara för att kunna följa den där fascinerande tråden du fann i ett brev från 1700-talet. Du söker i kyrkoböckerna på nätet för att få veta vem den där kvinnan med barnen på fotot från 1905 egentligen var. Du lägger ner mer tid än du borde på att svara på brevet från den franska forskaren bara för att den händelse han vill ha bekräftad är helt okänd tidigare.