Den näst sista häxan, del I

Okänd bondkvinna målad av Johannes Hals ca 1650

För 333 år sedan, vid påsktiden 1678 kom den 31-åriga hustrun Ingeborg Pedersdotter till Prästgården i Arvidsjaur. Ingeborgs man, Nils Nilsson som var bonde i Lillpite hade skrivits ut som knekt vid årskiftet och nu försökte hon tjäna lite pengar på att spinna och nysta.

Det var svåra tider i hela Sverige. Danmark hade förklarat krig i september 1675. Kriget fortsatte med växlande framgång till 1679 även om den svenska armen under ledning av Karl XI vann ett par viktiga segrar. Den bataljon av Västerbottens regemente som Nils Nilsson tillhörde, ingick 1678 under överste Horns befäl i vänstra armén eller bohuslänska armén och deltog i fälttåget mot Norge och undsättningen av Bohusfästning den 22 juli 1678. Under 1679 fanns hela regementet med huvudhären i Skåne och deltog i Helsingborgs belägring. Varför Ingeborg Pedersdotter sökte sig till Arvidsjaur i Piteå lappmark vet vi inte, kanske hade hon släktingar i socknen. Arvidsjaur låg lång bortom allfartsvägarna och befolkningen bestod till största delen av samer. Vi vet dock inte om Ingeborg själv hade samiskt ursprung.

Gustaf Vasa sände under sin regeringstid ut enstaka missionärer för att omvända samerna till den kristna religionen. Under Johan III:s tid hade man byggt ett kapell vid Arvidsjaurs sameby där Pite sockens präster höll gudstjänst i samband med marknaderna. Karl IX grep sig an missionsarbetet med större iver och år 1599 utfärdade han en befallning att det skulle byggas åtminstone en kyrka i varje lappmark. Resultatet blev att samerna i Simonsjerffwi, Locktaby och Arfwidsjerffwi enades om att »byggie theres kyrkio udi Arffwidsjerffwi by, ther Capellet nu står». För att slippa en ny med förhållandena obekant kyrkoherde, begärde Pitesamerna att få behålla sin förutvarande pastor herr Nils Andreæ i Piteå »för tungomålets skull». Att prästerna talade samiska ansågs som viktigt. År 1642 framgår det att samtliga präster i de nybildade pastoraten i Piteå lappmark kunde samiska. Trots denna kyrkliga organisationsförändring kom efter ett tag rapporter om att det religiösa tillståndet hos samerna var otillfredsställande och man höll lagmansting där samerna tillfrågades om de tog aktiv del i avgudadyrkan.

Scheffer 1674

Liksom kyrkan låg prästgården i Arvidsjaur på en steril plats med hård stenig jordmån på alla sidor omgiven av myrar, så att ingen säd kunde växa och mogna och ingen mer än prästen och hans hushåll bodde vid kyrkan. 1678 var Daniel Martini Offerdalin präst i Arvidsjaur. Han var född 1632 i Offerdal och var av bondesläkt. Tjänsten i Arvidsjaur var hans första efter prästvigningen och han hade tillträtt den redan 1663. Hela hans period i Arvidsjaur som formellt sträckte sig fram till 1688 kom att präglas av ständiga konflikter med den samiska befolkningen, i första hand på grund av deras ointresse för den kristna kyrkan och dess krav men också på grund av deras ovilja att betala tiondet. Det är knappast troligt att han talade samiska. Han var gift med Brita Jacobsdotter Wangstadia som antagligen var dotter till hans företrädare på prästtjänsten.1678 hade de en 13 årig dotter Agneta i livet.

Stämningen i Arvidsjaur var av allt att döma spänd på våren 1678, Offerdalin hade senast i februari föregående år klagat vid tinget över samernas bristande närvaro vid kyrkan och fått en dom att de som uteblev skulle få böta ”och der någon fattig wore, som intet mächtar med penningar sina böter fullgiöra, skall plichta med kroppen”. Detta var inte den enda trätan som landat på tinget, flera andra ärenden var på gång eller hade behandlats tidigare.

Vi vet inte hur Ingeborg togs emot när hon kom till prästgården men hon hade tydligen givits arbete med just garnberedning. Men snart går något fel – tre nystan försvinner och en hård ordväxling uppstår mellan Ingeborg, prästfrun och husets piga Anna, där Ingeborg anklagas för att ha stulit dem. I det upprörda grälet utslungar den uppenbarligen hetlevrade Ingeborg att hon tillsammans med "trollkarlen" Hans Friare, en same i Arjeplog skulle märka det finger och den näsa och sätta en levande orm i livet på den som tagit nystanen. Ingeborg var antagligen inte medveten om hur ett hot om samisk trolldom kunde tänkas tas emot i prästhushållet ... Någon fortsättning får inte saken den gången och de följande åren finner vi hustru Ingeborg tillbaka i Lillpite, där hon står som ansvarig för makens gård i mantalslängderna 1679-1681.

I Arvidsjaur hittar prästfrun Brita åföljande vår 1679 vid Mattsmässotiden de försvunna nystanen i en bod där hon själv lagt dem. I december 1680 dör hon. Pastor Offerdalin stämmer då Ingeborg för att ha orsakat hustruns död med hjälp av magi. Prästfrun ska ha anklagat Ingeborg för att ha förgjort henne eftersom hon i enlighet med den utlovade förbannelsen ha fått en utväxt på tredje fingret på vänstra handen, en röd fläck på vänstra sidan om näsan och ont invärtes som tilltagit och så småningom känts som en levande orm.

Den 17 februari 1682 ställdes Ingeborg inför lagmanstinget lett av kronobefallningsmannen Ægidius Otto. Ingeborg nekade till beskyllningen men erkände ”att hon fuller i hastige mode av enfaldighet och barnsliga tankar hotat och unedsagt den som nystanen borttagit hade.” Trots sitt nekande dömdes hon till döden genom halshuggning. Domen bekräftades både av Karl XI och hovrätten :” Ingeborg Pehrsdotter kan icke ifrån lifsstraff befrias, utan skall androm slikom grofvom missdådarom till skräck och varnagel och sig till ett välförtjent straff halshuggas och å båle brännas." Samerna Hans Friare och Lars Nilsson stämdes också men friades.

Ett brev om avrättning avgick från Hovrätten till landshövdingen Klerck och i detta finns "Ifrån Luleå d. 9 Juli 1682 afgick ordres till Bef. Mörth om executionen.". I de sekundära källorna har dock inte tagits upp något om när eller var hon avrättades. Man har antagit att det skett någon gång i juli 1682 vilket gör att hon anses vara den näst sista som avrättats i Sverige för häxeri. Hon försvinner från mantalslängden i Lillpite från och med 1682 och hennes man, Nils Nilsson återkommer aldrig efter det att han gått ut i kriget.

Det märkliga i historien är att den stora häxhysterin som rått bara några år tidigare hade stillats. I april 1677 utfärdade regeringen en rundskrivelse till biskoparna om att sluta med den offentliga kyrkobönen mot trolldomsväsendet. - istället skulle man tacka Gud för att Satans raseri var över. Med detta i åtanke borde inte en dödsdom ha utfärdats.

Många frågetecken väcks när man läser om Ingeborgs historia, först och främst om hon verkligen blev avrättad, vilken roll hade egentligen prästen Offerdalin och hade processen något samband med hans pågående fejd med samerna? Förhoppningsvis är det möjligt att komma ytterligare en smula närmare vad som hände genom att dyka ner i källorna, men det får bli i ett annat blogginlägg

Människorna i bilden

 

http://flic.kr/s/aHsjtXZ4b9

De står där framför dina granskande blickar, hemmansägaren C.A Samuelsson från Stigåsa i Stockaryds socken i Småland och hans icke namngivna fru, fotograferade av Einar Erici 1932. De håller varandra i hand, antagligen på uppmaning av fotografen. Mannens ansikte är väderbitet och bränt av solen. Hustrun är mera ljushyad och tittar allvarligt tillbaka på dig. Uttrycket runt munnen får dig att ana att hon nog inte har så många tänder kvar.

Man får intrycket att de hastigt tagit på sig sina bästa kläder för det högtidliga fotograferandet. Hemmansägaren har söndagshatten och kavajen i ylletyg på, hustrun har sjalett som så många äldre kvinnor på landsbygden bar långt fram på 1950-talet. Hennes förkläde är randigt och utanpå bär hon en jacka som nog är hemsydd av ett filtliknande tyg kantat med ljusare stickningar eller broderier. Men tittar man närmare, ser man att hon nog bara hastigt lämnat sina dagliga sysslor eftersom kjolen som skymtar under förklädeskanten är av grovt, nästan säckvävslikande tyg med en stor lagning med en lapp fastsydd.

Bilden kommer från Einar Ericis arkiv och har lagts ut på Flickr av Riksantikvarieämbetet. Det är ett ögonblick ur två liv, ändå så nära, ändå så långt borta. De kunde vara förfäder till nästan vilken som helst av oss som har en svensk bakgrund, men en liknande bild kunde naturligtvis ha tagits på den syd- eller östeuropeiska landsbygden, eller i något av länderna i mellanöstern för inte alls länge sedan. Det är 79 år sedan bilden togs, knappt en livstid, en medellivslängd ...

Men vilka var de, hur hade deras liv farit fram med dem, innan de står här framför oss? Den frågan kommer nästan alltid till mig när jag betraktar gamla fotografier. Fördelen med att jobba med historiens källor och ha koll på materialet är att det finns möjlighet att besvara i alla fall en del av frågorna.

Platsen
Till att börja med handlar det om platsen, Stigåsa i Stockaryds socken. Socknen är en mager och kuperad skogstrakt med särsk. norrut vida mossmarker. När södra stambanan blev klar 1864 blev bondbyn Stockaryd ett snabbt växande samhälle. Storhetstiden varade mellan cirka 1920 och 1970. Sedan dess har området blivit en avfolkningsbygd. Stigåsa by ligger bara någon kilometer från Stockaryds stationssamhäller. Byn omfattade 1920 totalt 20 hushåll med sammanlagt 104 personer. Torvfabriken. "Röe mösse", berikade inte trakten, men de okända bolagsherrarna tjänade pengar, i synnerhet under krigstider.

Här hittar vi också paret Samuelsson på nummer 1: Ängen. ”Här bodde Karl Samuelsson och Lena. Karl hade tudelat skägg. De hade också byns modernaste kök med egentillverkad vattenpump.” Detta enligt en på internet publicerad hågkomst av byn på 1920-talet.


Människorna
Genast kommer vi lite närmare, men det är naturligtvis dags att gå till källorna i kyrkoarkivet för att nysta upp livshistorien.  Mannen i vår bild, Carl Anders Samuelsson föddes den 28 maj 1857 som son till Samuel Magnus Svensson och hans hustru Inga Stina Christoffersdotter som ägde och brukade hemmanet (gården) Västra Stigåsa nr 1 som taxerades som ¼ mantal. Gårdar som på 1700- och 1800-talen endast var på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal kunde ändå vanligen försörja en familj. Hemman är en äldre benämning för en jordbruksfastighet som bokförts i kronans jordeböcker med visst mantalsvärde. Till följd av hemmansklyvning ökade antalet brukningsenheter per hemman. På 1700- och 1800-talen var det därför inte ovanligt med fyra eller fler separata bondgårdar på ett hemman.

Carl Anders mor dog då sonen var 12 år . Fadern gifte 1871 om sig med en 22 år yngre kvinna som blev styvmor till Carl Anders och hans yngre syster. Styvmodern avled dock redan i december 1873 efter knappt två års äktenskap. Om det var otryggheten i familjen eller andra saker som orsakade den efterföljande händelseutvecklingen kan vi bara spekulera.

I början av 1874 var Carl Anders ännu inte fyllda 17 år och fortfarande bosatt på faderns gård. På något sätt har han blivit bekant med den 22-åriga bondedottern Anna Lena Johansdotter från Stockaryds Norregård. På hösten den 20 november 1874 föder Anna Lena den utomäktenskapliga dottern Emma Carolina. Barnafadern är Carl Anders som nu hunnit fylla 17 år, men paret kunde inte gifta sig. Den tillåtna giftermålsålder var 15 år för kvinnor och 21 år för män. Man fick ”gå till kungs”, kungen kunde bevilja dispens till ynglingar över 18 år som hade sina föräldrars tillåtelse och kunde försörja en familj. För att detta skulle bli möjligt, delade Carl Anders far av halva gården som han gav sonen.

Först den 25 juni 1875 fick Carl Anders och Lena den troligen efterlängtade dispensen och gifte sig den 18 september. Familjen kom att få ytterligare 9 barn och totalt fick de 6 döttrar och fyra söner. Den sista dottern Anna Elvira föddes 1897 då modern var 46 år gammal. Av sönerna emigrerade två i början av 1900-talet och en tredje for till Danmark och återvände aldrig. Bara den äldste blev kvar i landet men tog värvning vid Göta artilleriregemente i Göteborg vid 19 års ålder. 1913 hade de också tagit hand om en av döttrarnas utom-äktenskapliga son som kommit till dem vid 13 års ålder från Göteborg. De två yngsta döttrarna var år 1930 kvar i hemmet.

Den 9 april

Dagens datum är också årsdagen av den tyska ockupation av Danmark och Norge 1940. Den 9 april 1940 startade den sedan länge förberedda operation ”Weserübung”. Målet var att snabbt ockupera de bägge länderna. Ockupationen av Danmark gick snabbt, man kapitulerade redan på morgonen den 9 april. Men Norge var trots ett försvar som var i lika dåligt skick som det svenska, en hårdare nöt att knäcka.

Redan från krigsutbrottet hade tyskarna intresserat sig för Norge av flera skäl, den norska västkusten var idealisk som utgångspunkt för tyska ubåtar och andra krigsfartyg i kriget mot Storbritannien, men man ville också säkra tillgången till den svenska järnmalmen som exporterades till Tyskland via hamnen i Narvik. Den 8 april hade britterna minerat flera sträckor av den norska kusten för att hindra den svenska järnmalmen att nå Tyskland. Anfallet var dock inte ett direkt resultat av detta utan hade förberetts under lång tid.

I första omgången skulle cirka 8 800 man tyska trupper landsättas i sex, eller åtta, hamnar, räknat från norr: Narvik, Trondheim, Bergen, Stavanger med Egersund, Kristiansand med Arendal och Oslo. Tyska fallskärmstrupper säkrade flygfälten för att man skulle kunna ta emot flera tyska trupper från luften men en tysk landstigning i Oslo hindrades tillfälligt genom att det norska försvaret vid fästningen Oscarsborg  lyckades sänka den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden.

Sänkningen av den tyska kryssaren gav regeringen tid att bestämma handlingsalternativ. Det beslöts att kampen skulle fortsätta och att regeringen och kungafamiljen skulle lämna huvudstaden. Från allierad sida försökte man ordna undsättning till Norge. Brittiska och franska trupper samlades snabbt ihop och sändes till norra Norge men tvangs kapitulera eller vända tillbaka nästan omedelbart på grund av tyskarnas snabba avancemang.

På Youtube finns en del filmer från de dramatiska händelserna, bland annat denna som visar den tyska landstigningen i Bergen den 9 april:

Norge tvangs kapitulera först den 10 juni 1940. Den norska kungafamiljen och regeringen hade några dagar tidigare flytt över gränsen till Sverige vid Elverum och sedan tagit sig vidare till London där en exilregering upprättades. Detta innebar att Norge till skillnad från Danmark, blev ett krigförande land på de allierades sida.

I Norge blev Vidkun Quisling, ledaren för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling ministerpresident i en nationell nazistisk regering. Den verklige ledare var dock den tyska rikskommissarien Josef Terboven som ledde den tyska ockupationsmyndigheten.

Sveriges Radio sände förra året serien ”Svarta fåglar över Norden” som beskrivet händelserna kring ockupationen av Danmark och Norge. I det första programmet kan man följa dramatiken den 9 april 1940 timme för timme. Programmet kan du lyssna på här.