Den näst sista häxan, del I

Okänd bondkvinna målad av Johannes Hals ca 1650

För 333 år sedan, vid påsktiden 1678 kom den 31-åriga hustrun Ingeborg Pedersdotter till Prästgården i Arvidsjaur. Ingeborgs man, Nils Nilsson som var bonde i Lillpite hade skrivits ut som knekt vid årskiftet och nu försökte hon tjäna lite pengar på att spinna och nysta.

Det var svåra tider i hela Sverige. Danmark hade förklarat krig i september 1675. Kriget fortsatte med växlande framgång till 1679 även om den svenska armen under ledning av Karl XI vann ett par viktiga segrar. Den bataljon av Västerbottens regemente som Nils Nilsson tillhörde, ingick 1678 under överste Horns befäl i vänstra armén eller bohuslänska armén och deltog i fälttåget mot Norge och undsättningen av Bohusfästning den 22 juli 1678. Under 1679 fanns hela regementet med huvudhären i Skåne och deltog i Helsingborgs belägring. Varför Ingeborg Pedersdotter sökte sig till Arvidsjaur i Piteå lappmark vet vi inte, kanske hade hon släktingar i socknen. Arvidsjaur låg lång bortom allfartsvägarna och befolkningen bestod till största delen av samer. Vi vet dock inte om Ingeborg själv hade samiskt ursprung.

Gustaf Vasa sände under sin regeringstid ut enstaka missionärer för att omvända samerna till den kristna religionen. Under Johan III:s tid hade man byggt ett kapell vid Arvidsjaurs sameby där Pite sockens präster höll gudstjänst i samband med marknaderna. Karl IX grep sig an missionsarbetet med större iver och år 1599 utfärdade han en befallning att det skulle byggas åtminstone en kyrka i varje lappmark. Resultatet blev att samerna i Simonsjerffwi, Locktaby och Arfwidsjerffwi enades om att »byggie theres kyrkio udi Arffwidsjerffwi by, ther Capellet nu står». För att slippa en ny med förhållandena obekant kyrkoherde, begärde Pitesamerna att få behålla sin förutvarande pastor herr Nils Andreæ i Piteå »för tungomålets skull». Att prästerna talade samiska ansågs som viktigt. År 1642 framgår det att samtliga präster i de nybildade pastoraten i Piteå lappmark kunde samiska. Trots denna kyrkliga organisationsförändring kom efter ett tag rapporter om att det religiösa tillståndet hos samerna var otillfredsställande och man höll lagmansting där samerna tillfrågades om de tog aktiv del i avgudadyrkan.

Scheffer 1674

Liksom kyrkan låg prästgården i Arvidsjaur på en steril plats med hård stenig jordmån på alla sidor omgiven av myrar, så att ingen säd kunde växa och mogna och ingen mer än prästen och hans hushåll bodde vid kyrkan. 1678 var Daniel Martini Offerdalin präst i Arvidsjaur. Han var född 1632 i Offerdal och var av bondesläkt. Tjänsten i Arvidsjaur var hans första efter prästvigningen och han hade tillträtt den redan 1663. Hela hans period i Arvidsjaur som formellt sträckte sig fram till 1688 kom att präglas av ständiga konflikter med den samiska befolkningen, i första hand på grund av deras ointresse för den kristna kyrkan och dess krav men också på grund av deras ovilja att betala tiondet. Det är knappast troligt att han talade samiska. Han var gift med Brita Jacobsdotter Wangstadia som antagligen var dotter till hans företrädare på prästtjänsten.1678 hade de en 13 årig dotter Agneta i livet.

Stämningen i Arvidsjaur var av allt att döma spänd på våren 1678, Offerdalin hade senast i februari föregående år klagat vid tinget över samernas bristande närvaro vid kyrkan och fått en dom att de som uteblev skulle få böta ”och der någon fattig wore, som intet mächtar med penningar sina böter fullgiöra, skall plichta med kroppen”. Detta var inte den enda trätan som landat på tinget, flera andra ärenden var på gång eller hade behandlats tidigare.

Vi vet inte hur Ingeborg togs emot när hon kom till prästgården men hon hade tydligen givits arbete med just garnberedning. Men snart går något fel – tre nystan försvinner och en hård ordväxling uppstår mellan Ingeborg, prästfrun och husets piga Anna, där Ingeborg anklagas för att ha stulit dem. I det upprörda grälet utslungar den uppenbarligen hetlevrade Ingeborg att hon tillsammans med "trollkarlen" Hans Friare, en same i Arjeplog skulle märka det finger och den näsa och sätta en levande orm i livet på den som tagit nystanen. Ingeborg var antagligen inte medveten om hur ett hot om samisk trolldom kunde tänkas tas emot i prästhushållet ... Någon fortsättning får inte saken den gången och de följande åren finner vi hustru Ingeborg tillbaka i Lillpite, där hon står som ansvarig för makens gård i mantalslängderna 1679-1681.

I Arvidsjaur hittar prästfrun Brita åföljande vår 1679 vid Mattsmässotiden de försvunna nystanen i en bod där hon själv lagt dem. I december 1680 dör hon. Pastor Offerdalin stämmer då Ingeborg för att ha orsakat hustruns död med hjälp av magi. Prästfrun ska ha anklagat Ingeborg för att ha förgjort henne eftersom hon i enlighet med den utlovade förbannelsen ha fått en utväxt på tredje fingret på vänstra handen, en röd fläck på vänstra sidan om näsan och ont invärtes som tilltagit och så småningom känts som en levande orm.

Den 17 februari 1682 ställdes Ingeborg inför lagmanstinget lett av kronobefallningsmannen Ægidius Otto. Ingeborg nekade till beskyllningen men erkände ”att hon fuller i hastige mode av enfaldighet och barnsliga tankar hotat och unedsagt den som nystanen borttagit hade.” Trots sitt nekande dömdes hon till döden genom halshuggning. Domen bekräftades både av Karl XI och hovrätten :” Ingeborg Pehrsdotter kan icke ifrån lifsstraff befrias, utan skall androm slikom grofvom missdådarom till skräck och varnagel och sig till ett välförtjent straff halshuggas och å båle brännas." Samerna Hans Friare och Lars Nilsson stämdes också men friades.

Ett brev om avrättning avgick från Hovrätten till landshövdingen Klerck och i detta finns "Ifrån Luleå d. 9 Juli 1682 afgick ordres till Bef. Mörth om executionen.". I de sekundära källorna har dock inte tagits upp något om när eller var hon avrättades. Man har antagit att det skett någon gång i juli 1682 vilket gör att hon anses vara den näst sista som avrättats i Sverige för häxeri. Hon försvinner från mantalslängden i Lillpite från och med 1682 och hennes man, Nils Nilsson återkommer aldrig efter det att han gått ut i kriget.

Det märkliga i historien är att den stora häxhysterin som rått bara några år tidigare hade stillats. I april 1677 utfärdade regeringen en rundskrivelse till biskoparna om att sluta med den offentliga kyrkobönen mot trolldomsväsendet. - istället skulle man tacka Gud för att Satans raseri var över. Med detta i åtanke borde inte en dödsdom ha utfärdats.

Många frågetecken väcks när man läser om Ingeborgs historia, först och främst om hon verkligen blev avrättad, vilken roll hade egentligen prästen Offerdalin och hade processen något samband med hans pågående fejd med samerna? Förhoppningsvis är det möjligt att komma ytterligare en smula närmare vad som hände genom att dyka ner i källorna, men det får bli i ett annat blogginlägg