tisdag 29 mars 2011

Sverige och Tripoli - diplomati och blockad II

A Mapp of the Citie and Port of Tripoli in Barbary
Efter ett antal år med relativt goda kontakter mellan Sverige och Tripolis förändrades situationen under 1790-talet och utvecklades slutligen till ett rent krigstillstånd. Sedan 1795 regerades Tripolis av Jussuf Karamanli. Under de sista åren av 1700-talet blev fartygen från Tripoli under ledning av ”storamiralen” Murad Reis (som egentligen var en till islam komverterad skottsk högbåtsman) åter ett reellt hot mot fartyg från Sverige, Holland, Danmark och USA. Siciliens och Sardiniens kuster utsattes också för upprepade angrepp.

De sista åren av 1700-talet präglades av förhandlingsförsök och ständiga fredsbrott från Tripolis sida. När den svenske överstelöjtnanten Törnqvist ankrade utanför Tripoli julafton 1800 med fregatten Thetis, låg där 13 kapade svenska fartyg, vilkas besättningar på 131 man hölls i slaveri. I den fred Törnqvist i januari 1800 slöt måste han godta paschans krav på ersättning för uteblivna gåvor — 245,000 spanska piaster inom 4 månader — och utlova en framtida årlig avgift på 20,000 piaster. Fångarna skulle friges först när pengarna betalats. Detaljunderhandlingarna överläts åt den nye konsuln P. N. Burström. Den svenska regeringen beslöt att inte godkänna Törnqvists fred, utan i stället för att skydda den svenska handeln skicka en hel eskader på 4 fregatter och en kutterbrigg under befäl av konteramiralen R. Cederström till Medelhavet.

Den svenska eskadern nådde först i december 1801 till Malaga och kom i april 1802 till kusten utanför Tripoli. När Cederström ankrade i Malaga hade han order att genast ta kontakt med den amerikanske kommendören Richard Dale som var befälhavare över de amerikanska fregatterna. Tanken var att man gemensamt skulle planera och genomföra operationer mot Tripoli. Om amerikanerna godtog erbjudandet om sammarbete skulle Cederström inte själv gå in i några egna fredsförhandlingar med paschan. Av sammarbetet blev dock ingenting eftersom Dale gått på grund med sitt fartyg och därefter tvangs återvända till USA. Vid det möte mellan honom och Cederström som trots allt ägde rum, kom man dock överens om att den amerikanska eskadern skulle hjälpa till att blockera Tripoli och även eskortera svenska fartyg.

När ersättningen för Dale dröjde kom Cederström efter en månads väntan själv att sätta segel mot Tripoli och påbörja egna förhandlingar medan de svenska fartygen blockerade staden. Då förhandlingarna under den svenske konsuln Burströms ledning redan påbörjats, dök den amerikanska eskadern slutligen upp under ledning av en kommendör Morris och påbörjade en egen blockad utan samordning med svenskarna.

Efter ett antal ibland våldsamma turer i förhandlingarna som kryddades av hot från paschan mot det svenska konsulatet, slöt man i oktober slutligen en separat fred mellan Sverige och Tripoli och 147 förslavade svenska sjömän frigavs. Den amerikanska blockaden fortsatte ända till 1805. Mot mitten av 1800-talet upphörde kaperierna så småningom efter franska militära påtryckningar och i och med att Karamalis ätt föll 1845 och Tripoli blev en provins inom det Osmanska riket.




Källor:
Verner Söderberg, Sveriges mellanhafvanden med Tripolis, Svensk Tidskrift 1912.
Björn Gäfvert: Swedish Troops in International Cooperation (i Solidarity and Defence, Militärhistoriska kommissionen 1995)
Krigsarkivet: Utländska stads- och fästningsplaner. Afrika. 0406:07:010:004 1675 "A Mapp of the Citie and Port of Tripoli in Barbary”
Cederströms brevväxling med paschan återfinna i Krigsarkivet i Cederströmska arkivet, volym 28 
Månadens dokument i Krigsarkivet mars 2011: Fredstraktaten mellan Sverige och Tripolis: http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=23898 




söndag 20 mars 2011

Sverige och Tripoli - diplomati och blockad I

Den ”No-fly zone” som etablerats mot Khadaffi har haft en motsvarighet där Sverige var direkt involverat redan för över 200 år sedan.De svensk-libyska kontakterna och kontroverserna är gamla ...

Redan i slutet av 1600-talet kom de europeiska handelsmännen verksamma i Medelhavet att bli utsatta för attacker från vad som då kallades Barabareskstaterna. Detta var i äldre tid benämningen på länderna utmed Medelhavets sydkust västerut från Egypten och med Sahara till gemensam gräns mot söder, det vill säga Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripoli (dagens Libyen). Från detta område utgick rena piratexepeditioner som kapade europeiska skepp vars besättning och passagerare tillfångatogs och såldes som slavar om de inte blev utlösta. Verksamheten var helt legaliserad av härskarna i de berörda områdena. Länderna ingick vissa perioder formellt i det Osmanska riket men var i realiteten fyra självständiga riken.

Kamelen hänger på Drottningholm och är målad av Ehrenstrahl 
I början av 1700-talet var det vanligaste sättet att skydda skepp mot kapare att gå i konvolj med örlogsskepp som beskyddare. Eftersom ett sådant system var svårt att upprätthålla blev de flesta europeiska länder tvingades sluta avtal med Barbareskstaterna. Detta innebar att de fick betala årliga tributer och ge gåvor till härskarna för att landets skepp skulle undgå att bli kapade.

Sverige hade redan i slutet av 1720-talet påbörjat förhandlingar för att skydda sina skepp men först 1741 slöts ett officiellt avtal mellan Sverige och Tripoli om att svenska skepp skulle få färdas utan risk för kapning. Detta ledde också till att ett svenskt konsulat etablerades i Tripoli redan samma år. Konsulatet kom att spela en viktig roll för den svenska handeln i området under mer än hundra år. Inte minst den svenska saltimporten från Medelhavet var viktig och behövde skydd. I Tripolistraktaten fanns en rad bestämmelser om salthandeln i den tripolitanska hamnen Zoara. Ett saltlastadt svenskt fartyg hemförde, förutom en levande tiger, ett par sadlar och turbaner och andra gåvor samt ett brev till den svenske kungen Fredrik från bejen, Achmed Karamanli. Under större delen av 1700-talet fungerade systemet relativt väl. Hantering med pass utställda för de skepp som färdades under beskydd av fredsavtalet kom att avsätta en hel del märkligt material som idag återfinns i Riksarkivet. Passen delades i två delar där kaptenen på skeppet förvarade en del och den andra delen hanterades av den svenska konsuln.

Den nya vänskapen skulle också bekräftas genom att en tripolitansk beskickning skickades till Sverige. Den svenske konsuln i Tripoli försökte utan framgång avböja besöket, men fick till svar att det skulle se illa ut om man inte också skickade ett sändebud till Sverige på samma sätt som till de övriga kristna stater man slutit avtal med. I maj 1744 avreste storkanslern Hadji Ali till Stockholm och återkom till Tripoli i oktober 1745 med den svenska fregatten Fama. Under 1700-talet kom ambassader från Tripoli till Stockholm 1757-1758 och  1772-1773. Den sista leddes av Abderrahman Aga. Hans återfärd från avskedsaudiensen hos Gustav III i stor procession med trumpetare, dragoner, galavagnar bevittnades av Bellman, som målande beskrivit den i Fredmans sånger, nr 30, ”Vid turkens audience 1773”:


Fortsättning följer ...


onsdag 16 mars 2011

Kärnkraften i Sverige - ingen ny fråga

Kärnkraftfrågan har diskuterats livligt sedan 1950-talet. De senaste åren kanske inte lika mycket som i samband med Kärnkraftomröstningen den 23 mars 1980. Beslutet om folkomröstningen togs under det politiska tumult som uppstod efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning.

I Riksarkivet i Stockholm finns många arkiv som rör kärnkraftsfrågan.Ett av de mest intressanta är arkivet efter Folkkampanjen Nej till Kärnkraft som bildades den 1 augusti 1979 som en efterföljare till Folkkampanjen Mot Atomkraft. Folkkampanjen hade som plattform det nej-alternativ som antagits av Folkkampanjen Mot Atomkraft redan på våren 1979.  När folkomröstningsalternativen presenterades blev Folkkampanjen kampanjorganisation för Linje 3.

I maj 1980 hade 41 riksorganisationer anslutit sig till Folkkampanjen. Folkkampanjen Nej till Kärnkraft är den största tvärpolitiska folkrörelse vårt land känner. Flera hundra tusen människor arbetade aktivt på lokal, regional och nationell nivå. På central nivå upprättades ett kampanjhögkvarter i Gamla riksdagshuset i Stockholm. Kansliet var inrättat med ett antal avdelningar med sammanlagt ca 50 anställda. I samtliga län och kommuner fanns fungerande kampanjorganisationer, i de flesta fall med egna kanslier.

Stora ideella insatser av enskilda, organisationer och anställda inlemmades i en övergripande kampanjplan som resulterade i att Linje 3 fick 38,7 procent av de avgivna rösterna.
(Hämtat ur verksamhetsberättelsen för FNK för perioden 1979-08-01--1980-05-31.)


Det här är ett utdrag med 25 av de 41 arkiv som finns i Riksarkivet i Marieberg där man direkt med en sökning i vår databas hittar material som rör olika aspekter av kärnkraftsfrågan, men naturligtvis kan man hitta mer! Att söka i den nationella arkivdatabasen NAD är en bra början - där finns material från många andra arkiv och ofta också mer detaljerade förteckningar över arkiven . NAD finns här:

söndag 13 mars 2011

Informationsflöden, jordbävningar och tsunamis

Händelserna i Japan det senaste dygnet väcker tankar på hur snabbt informationen når hela världen. Via CNN, BBC och andra nyhetskanaler kan vi följa ett händelseförlopp i realtid. De sociala medierna gör också att människor mitt i skeendet kan kommunicera sitt läge. Vi såg det från Tahirtorget i Egypten, från Christchurch efter jordbävningen där och nu senast från Japan. Jag tror att de flesta av oss känner oss närmare skeendena idag och kanske mer berörda. För egen del var det nog händelserna 11 september 2001 som gav den upplevelsen och skakade om. En skillnad jag noterat att när det gäller händelser bara 15-20 år tillbaka, som betraktas som historiska berättar folk istället om var de befann sig när de fick höra om händelsen. Senast var det i samband med årsdagen av mordet på Olof Palme. Samma sak gäller Kennedymorden, månpromenaden och många andra händelser.Det skulle vara intressant att jämföra med rapporteringen från den stora jordbävningen i Japan den 1 september 1923, Kanto-jordbävningen. Jordbävningen, som mätte 7,9 på Richterskalan, skördade tillsammans med påföljande bränder cirka 140 000 människoliv.

De heta, torra och blåsiga förhållandena som rådde i Tokyo, kombinerat med tiden för jordbävningen, strax för lunch då invånarna hade sina kolspisar igång för att laga mat, bidrog till den stora branden. Branden förstörde drygt 40 % av staden och sammanlagt fler än 440 000 byggnader, vilket är majoriteten av de förstörda byggnaderna. På grund av trasiga vattenledningar så försämrades eldbekämpningen och branden kunde spridas häftigare.

Jordbävningen i Lissabon 1755
Kopparsticket föreställer de brinnande ruinerna av Lissabon och en tsunami som slår in över skeppen i hamnen. Jordbävningen ägde rum den 1 november 1755 runt 09.40 på morgonen. Den följdes av en tsunami och även här av bränder som totalt förstörde Lissabon och de omgivande delarna av Portugal.
Dagens geologer uppskattar jordbävningens styrka till omkrinh 9 på Richterskaln, vilket gör den likvärdig den aktuella japanska jordbävningen.Epicentrum låg ute i Atlanten omkring 200 km väst-sydväst om Cape St. Vincent. Upskattningsvis mellan 60.000 och 100.000 människor omkom.