Det första tillfället var i samband med FA:s, Folkrörelsernas arkivförbunds vårstämma. Journalisten och historikern Henrik Berggren (DN) talade om den forskning som låg bakom hans bok som kom ut förra året: ”Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme”. Utan tillgång till arkivmaterial inte minst från familjen Palmes arkiv men också från många andra håll hade det inte varit möjligt att placera den unge Palme i ett begripligt sammanhang. För att tidsanda, åsikter, händelser och miljöer ska kunna återges, krävs källmaterial som skapats så nära den aktuella tidsperioden som möjligt.
Det andra var idag på morgonen när jag läste Karin Thunbergs reportage i SvD om sina fynd i Kerstin Thorvalls arkiv på KB: ”"Thorvalls sista önskan" .Här handlade det om ett djupt personligt material som gav nycklar till förståelsen av en enskild människas agerande och författarskap men också speglade hur omvärlden reagerade. I kommentarerna till Thunbergs artikel i webbupplagan får man också en dubbelexponering av det senare genom en hel del ganska hätska kommentarer mot Thorvalls författarskap och exponerande av sig själv. Uppenbarligen retas en del fortfarande av det hon skrev på 1970-talet och ramarna för kvinnligt uppförande har kanske inte förändrats så mycket som vi tror?
Om inte papperen efter både familjen Palme och Kerstin Thorwall hade tagits om hand, hade varken Berggrens eller Thunbergs efterforskningar varit möjliga. Och ändå är det så att vi har en lagstiftning på arkivområdet som inte definierar de enskilda arkiven, arkiven efter personer, organisationer och företag som en del av kulturarvet! Riksarkivet och landsarkiven får ta emot enskilda arkiv men lagen handlar annars bara om myndighetsarkiv. I jämförelse med våra nordiska grannar har vi idag ett oerhört dåligt stöd för bevarandet av allt material som inte är ett resultat av officiella myndigheters verksamhet. I de övriga nordiska länderna lyfts privatarkivens roll fram på ett helt annat sätt. I Sverige har det oftast varit så att man ser dem som ett komplement till myndigheternas arkiv, inte som en helt omistlig del av det civila samhällets minne! Genom åren har många arkiv brännts eftersom det inte funnits någon institution som kunnat ta hand om dem, oftast av ekonomiska skäl. I april i år var detta också temat för ett intressant seminarium vid Mälardalens högskola "Bränn skiten" En temadag om riskerna med historielöshet och vikten av arkiv" .
Möjligheterna och resurserna hos kulturarvsinstitutionerna att ta hand om herrelösa företags- och organisationsarkiv som ingen vill betala för är idag oerhört begränsade. Personarkiven är i regel inte lika stora men här krävs istället resurser för att aktivt informera, eftersöka och ta om hand materialet. Så länge man ser privatarkiven som ”komplement” kan vi aldrig ge en bild av det förflutna som är trovärdig. Här krävs en kampanj som medvetandegör inte bara politiker och andra beslutsfattare utan också en mobilisering av forskarsamhället!
