Sverige och Tripoli - diplomati och blockad I

Den ”No-fly zone” som etablerats mot Khadaffi har haft en motsvarighet där Sverige var direkt involverat redan för över 200 år sedan.De svensk-libyska kontakterna och kontroverserna är gamla ...

Redan i slutet av 1600-talet kom de europeiska handelsmännen verksamma i Medelhavet att bli utsatta för attacker från vad som då kallades Barabareskstaterna. Detta var i äldre tid benämningen på länderna utmed Medelhavets sydkust västerut från Egypten och med Sahara till gemensam gräns mot söder, det vill säga Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripoli (dagens Libyen). Från detta område utgick rena piratexepeditioner som kapade europeiska skepp vars besättning och passagerare tillfångatogs och såldes som slavar om de inte blev utlösta. Verksamheten var helt legaliserad av härskarna i de berörda områdena. Länderna ingick vissa perioder formellt i det Osmanska riket men var i realiteten fyra självständiga riken.

Kamelen hänger på Drottningholm och är målad av Ehrenstrahl 

I början av 1700-talet var det vanligaste sättet att skydda skepp mot kapare att gå i konvolj med örlogsskepp som beskyddare. Eftersom ett sådant system var svårt att upprätthålla blev de flesta europeiska länder tvingades sluta avtal med Barbareskstaterna. Detta innebar att de fick betala årliga tributer och ge gåvor till härskarna för att landets skepp skulle undgå att bli kapade.

Sverige hade redan i slutet av 1720-talet påbörjat förhandlingar för att skydda sina skepp men först 1741 slöts ett officiellt avtal mellan Sverige och Tripoli om att svenska skepp skulle få färdas utan risk för kapning. Detta ledde också till att ett svenskt konsulat etablerades i Tripoli redan samma år. Konsulatet kom att spela en viktig roll för den svenska handeln i området under mer än hundra år. Inte minst den svenska saltimporten från Medelhavet var viktig och behövde skydd. I Tripolistraktaten fanns en rad bestämmelser om salthandeln i den tripolitanska hamnen Zoara. Ett saltlastadt svenskt fartyg hemförde, förutom en levande tiger, ett par sadlar och turbaner och andra gåvor samt ett brev till den svenske kungen Fredrik från bejen, Achmed Karamanli. Under större delen av 1700-talet fungerade systemet relativt väl. Hantering med pass utställda för de skepp som färdades under beskydd av fredsavtalet kom att avsätta en hel del märkligt material som idag återfinns i Riksarkivet. Passen delades i två delar där kaptenen på skeppet förvarade en del och den andra delen hanterades av den svenska konsuln.

Den nya vänskapen skulle också bekräftas genom att en tripolitansk beskickning skickades till Sverige. Den svenske konsuln i Tripoli försökte utan framgång avböja besöket, men fick till svar att det skulle se illa ut om man inte också skickade ett sändebud till Sverige på samma sätt som till de övriga kristna stater man slutit avtal med. I maj 1744 avreste storkanslern Hadji Ali till Stockholm och återkom till Tripoli i oktober 1745 med den svenska fregatten Fama. Under 1700-talet kom ambassader från Tripoli till Stockholm 1757-1758 och  1772-1773. Den sista leddes av Abderrahman Aga. Hans återfärd från avskedsaudiensen hos Gustav III i stor procession med trumpetare, dragoner, galavagnar bevittnades av Bellman, som målande beskrivit den i Fredmans sånger, nr 30, ”Vid turkens audience 1773”:

 

Fortsättning följer ...

Kärnkraften i Sverige - ingen ny fråga

Kärnkraftfrågan har diskuterats livligt sedan 1950-talet. De senaste åren kanske inte lika mycket som i samband med Kärnkraftomröstningen den 23 mars 1980. Beslutet om folkomröstningen togs under det politiska tumult som uppstod efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning.

I Riksarkivet i Stockholm finns många arkiv som rör kärnkraftsfrågan.Ett av de mest intressanta är arkivet efter Folkkampanjen Nej till Kärnkraft som bildades den 1 augusti 1979 som en efterföljare till Folkkampanjen Mot Atomkraft. Folkkampanjen hade som plattform det nej-alternativ som antagits av Folkkampanjen Mot Atomkraft redan på våren 1979.  När folkomröstningsalternativen presenterades blev Folkkampanjen kampanjorganisation för Linje 3.

I maj 1980 hade 41 riksorganisationer anslutit sig till Folkkampanjen. Folkkampanjen Nej till Kärnkraft är den största tvärpolitiska folkrörelse vårt land känner. Flera hundra tusen människor arbetade aktivt på lokal, regional och nationell nivå. På central nivå upprättades ett kampanjhögkvarter i Gamla riksdagshuset i Stockholm. Kansliet var inrättat med ett antal avdelningar med sammanlagt ca 50 anställda. I samtliga län och kommuner fanns fungerande kampanjorganisationer, i de flesta fall med egna kanslier.

Stora ideella insatser av enskilda, organisationer och anställda inlemmades i en övergripande kampanjplan som resulterade i att Linje 3 fick 38,7 procent av de avgivna rösterna.
(Hämtat ur verksamhetsberättelsen för FNK för perioden 1979-08-01--1980-05-31.)

Det här är ett utdrag med 25 av de 41 arkiv som finns i Riksarkivet i Marieberg där man direkt med en sökning i vår databas hittar material som rör olika aspekter av kärnkraftsfrågan, men naturligtvis kan man hitta mer! Att söka i den nationella arkivdatabasen NAD är en bra början - där finns material från många andra arkiv och ofta också mer detaljerade förteckningar över arkiven . NAD finns här:

Informationsflöden, jordbävningar och tsunamis

Händelserna i Japan det senaste dygnet väcker tankar på hur snabbt informationen når hela världen. Via CNN, BBC och andra nyhetskanaler kan vi följa ett händelseförlopp i realtid. De sociala medierna gör också att människor mitt i skeendet kan kommunicera sitt läge. Vi såg det från Tahirtorget i Egypten, från Christchurch efter jordbävningen där och nu senast från Japan. Jag tror att de flesta av oss känner oss närmare skeendena idag och kanske mer berörda. För egen del var det nog händelserna 11 september 2001 som gav den upplevelsen och skakade om. En skillnad jag noterat att när det gäller händelser bara 15-20 år tillbaka, som betraktas som historiska berättar folk istället om var de befann sig när de fick höra om händelsen. Senast var det i samband med årsdagen av mordet på Olof Palme. Samma sak gäller Kennedymorden, månpromenaden och många andra händelser.Det skulle vara intressant att jämföra med rapporteringen från den stora jordbävningen i Japan den 1 september 1923, Kanto-jordbävningen. Jordbävningen, som mätte 7,9 på Richterskalan, skördade tillsammans med påföljande bränder cirka 140 000 människoliv.

De heta, torra och blåsiga förhållandena som rådde i Tokyo, kombinerat med tiden för jordbävningen, strax för lunch då invånarna hade sina kolspisar igång för att laga mat, bidrog till den stora branden. Branden förstörde drygt 40 % av staden och sammanlagt fler än 440 000 byggnader, vilket är majoriteten av de förstörda byggnaderna. På grund av trasiga vattenledningar så försämrades eldbekämpningen och branden kunde spridas häftigare.

Jordbävningen i Lissabon 1755
Kopparsticket föreställer de brinnande ruinerna av Lissabon och en tsunami som slår in över skeppen i hamnen. Jordbävningen ägde rum den 1 november 1755 runt 09.40 på morgonen. Den följdes av en tsunami och även här av bränder som totalt förstörde Lissabon och de omgivande delarna av Portugal.
Dagens geologer uppskattar jordbävningens styrka till omkrinh 9 på Richterskaln, vilket gör den likvärdig den aktuella japanska jordbävningen.Epicentrum låg ute i Atlanten omkring 200 km väst-sydväst om Cape St. Vincent. Upskattningsvis mellan 60.000 och 100.000 människor omkom.

Om att lyssna till det förflutna

Att hantera kvarlevorna av det förflutna, vare sig det handlar om dokument eller föremål är en balansgång. Som arkivarie eller föremålsantikvarie ska du i första hand ta emot, registrera och klassificera. Har du tur får du också möjlighet att visa och berätta. Oftast har du egentligen inte möjlighet att själv ägna dig åt den berättelse som alltid finns inneboende i dokumentet.

Ibland stjäl du lite tid som kanske kunde använts till något annat, bara för att kunna följa den där fascinerande tråden du fann i ett brev från 1700-talet. Du söker i kyrkoböckerna på nätet för att få veta vem den där kvinnan med barnen på fotot från 1905 egentligen var. Du lägger ner mer tid än du borde på att svara på brevet från den franska forskaren bara för att den händelse han vill ha bekräftad är helt okänd tidigare.