Kärnkraften i Sverige - ingen ny fråga

Kärnkraftfrågan har diskuterats livligt sedan 1950-talet. De senaste åren kanske inte lika mycket som i samband med Kärnkraftomröstningen den 23 mars 1980. Beslutet om folkomröstningen togs under det politiska tumult som uppstod efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning.

I Riksarkivet i Stockholm finns många arkiv som rör kärnkraftsfrågan.Ett av de mest intressanta är arkivet efter Folkkampanjen Nej till Kärnkraft som bildades den 1 augusti 1979 som en efterföljare till Folkkampanjen Mot Atomkraft. Folkkampanjen hade som plattform det nej-alternativ som antagits av Folkkampanjen Mot Atomkraft redan på våren 1979.  När folkomröstningsalternativen presenterades blev Folkkampanjen kampanjorganisation för Linje 3.

I maj 1980 hade 41 riksorganisationer anslutit sig till Folkkampanjen. Folkkampanjen Nej till Kärnkraft är den största tvärpolitiska folkrörelse vårt land känner. Flera hundra tusen människor arbetade aktivt på lokal, regional och nationell nivå. På central nivå upprättades ett kampanjhögkvarter i Gamla riksdagshuset i Stockholm. Kansliet var inrättat med ett antal avdelningar med sammanlagt ca 50 anställda. I samtliga län och kommuner fanns fungerande kampanjorganisationer, i de flesta fall med egna kanslier.

Stora ideella insatser av enskilda, organisationer och anställda inlemmades i en övergripande kampanjplan som resulterade i att Linje 3 fick 38,7 procent av de avgivna rösterna.
(Hämtat ur verksamhetsberättelsen för FNK för perioden 1979-08-01--1980-05-31.)

Det här är ett utdrag med 25 av de 41 arkiv som finns i Riksarkivet i Marieberg där man direkt med en sökning i vår databas hittar material som rör olika aspekter av kärnkraftsfrågan, men naturligtvis kan man hitta mer! Att söka i den nationella arkivdatabasen NAD är en bra början - där finns material från många andra arkiv och ofta också mer detaljerade förteckningar över arkiven . NAD finns här: