Sverige och Tripoli - diplomati och blockad I

Den ”No-fly zone” som etablerats mot Khadaffi har haft en motsvarighet där Sverige var direkt involverat redan för över 200 år sedan.De svensk-libyska kontakterna och kontroverserna är gamla ...

Redan i slutet av 1600-talet kom de europeiska handelsmännen verksamma i Medelhavet att bli utsatta för attacker från vad som då kallades Barabareskstaterna. Detta var i äldre tid benämningen på länderna utmed Medelhavets sydkust västerut från Egypten och med Sahara till gemensam gräns mot söder, det vill säga Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripoli (dagens Libyen). Från detta område utgick rena piratexepeditioner som kapade europeiska skepp vars besättning och passagerare tillfångatogs och såldes som slavar om de inte blev utlösta. Verksamheten var helt legaliserad av härskarna i de berörda områdena. Länderna ingick vissa perioder formellt i det Osmanska riket men var i realiteten fyra självständiga riken.

Kamelen hänger på Drottningholm och är målad av Ehrenstrahl 

I början av 1700-talet var det vanligaste sättet att skydda skepp mot kapare att gå i konvolj med örlogsskepp som beskyddare. Eftersom ett sådant system var svårt att upprätthålla blev de flesta europeiska länder tvingades sluta avtal med Barbareskstaterna. Detta innebar att de fick betala årliga tributer och ge gåvor till härskarna för att landets skepp skulle undgå att bli kapade.

Sverige hade redan i slutet av 1720-talet påbörjat förhandlingar för att skydda sina skepp men först 1741 slöts ett officiellt avtal mellan Sverige och Tripoli om att svenska skepp skulle få färdas utan risk för kapning. Detta ledde också till att ett svenskt konsulat etablerades i Tripoli redan samma år. Konsulatet kom att spela en viktig roll för den svenska handeln i området under mer än hundra år. Inte minst den svenska saltimporten från Medelhavet var viktig och behövde skydd. I Tripolistraktaten fanns en rad bestämmelser om salthandeln i den tripolitanska hamnen Zoara. Ett saltlastadt svenskt fartyg hemförde, förutom en levande tiger, ett par sadlar och turbaner och andra gåvor samt ett brev till den svenske kungen Fredrik från bejen, Achmed Karamanli. Under större delen av 1700-talet fungerade systemet relativt väl. Hantering med pass utställda för de skepp som färdades under beskydd av fredsavtalet kom att avsätta en hel del märkligt material som idag återfinns i Riksarkivet. Passen delades i två delar där kaptenen på skeppet förvarade en del och den andra delen hanterades av den svenska konsuln.

Den nya vänskapen skulle också bekräftas genom att en tripolitansk beskickning skickades till Sverige. Den svenske konsuln i Tripoli försökte utan framgång avböja besöket, men fick till svar att det skulle se illa ut om man inte också skickade ett sändebud till Sverige på samma sätt som till de övriga kristna stater man slutit avtal med. I maj 1744 avreste storkanslern Hadji Ali till Stockholm och återkom till Tripoli i oktober 1745 med den svenska fregatten Fama. Under 1700-talet kom ambassader från Tripoli till Stockholm 1757-1758 och  1772-1773. Den sista leddes av Abderrahman Aga. Hans återfärd från avskedsaudiensen hos Gustav III i stor procession med trumpetare, dragoner, galavagnar bevittnades av Bellman, som målande beskrivit den i Fredmans sånger, nr 30, ”Vid turkens audience 1773”:

 

Fortsättning följer ...