Sverige och Tripoli - diplomati och blockad II

A Mapp of the Citie and Port of Tripoli in Barbary

Efter ett antal år med relativt goda kontakter mellan Sverige och Tripolis förändrades situationen under 1790-talet och utvecklades slutligen till ett rent krigstillstånd. Sedan 1795 regerades Tripolis av Jussuf Karamanli. Under de sista åren av 1700-talet blev fartygen från Tripoli under ledning av ”storamiralen” Murad Reis (som egentligen var en till islam komverterad skottsk högbåtsman) åter ett reellt hot mot fartyg från Sverige, Holland, Danmark och USA. Siciliens och Sardiniens kuster utsattes också för upprepade angrepp.

De sista åren av 1700-talet präglades av förhandlingsförsök och ständiga fredsbrott från Tripolis sida. När den svenske överstelöjtnanten Törnqvist ankrade utanför Tripoli julafton 1800 med fregatten Thetis, låg där 13 kapade svenska fartyg, vilkas besättningar på 131 man hölls i slaveri. I den fred Törnqvist i januari 1800 slöt måste han godta paschans krav på ersättning för uteblivna gåvor — 245,000 spanska piaster inom 4 månader — och utlova en framtida årlig avgift på 20,000 piaster. Fångarna skulle friges först när pengarna betalats. Detaljunderhandlingarna överläts åt den nye konsuln P. N. Burström. Den svenska regeringen beslöt att inte godkänna Törnqvists fred, utan i stället för att skydda den svenska handeln skicka en hel eskader på 4 fregatter och en kutterbrigg under befäl av konteramiralen R. Cederström till Medelhavet.

Den svenska eskadern nådde först i december 1801 till Malaga och kom i april 1802 till kusten utanför Tripoli. När Cederström ankrade i Malaga hade han order att genast ta kontakt med den amerikanske kommendören Richard Dale som var befälhavare över de amerikanska fregatterna. Tanken var att man gemensamt skulle planera och genomföra operationer mot Tripoli. Om amerikanerna godtog erbjudandet om sammarbete skulle Cederström inte själv gå in i några egna fredsförhandlingar med paschan. Av sammarbetet blev dock ingenting eftersom Dale gått på grund med sitt fartyg och därefter tvangs återvända till USA. Vid det möte mellan honom och Cederström som trots allt ägde rum, kom man dock överens om att den amerikanska eskadern skulle hjälpa till att blockera Tripoli och även eskortera svenska fartyg.

När ersättningen för Dale dröjde kom Cederström efter en månads väntan själv att sätta segel mot Tripoli och påbörja egna förhandlingar medan de svenska fartygen blockerade staden. Då förhandlingarna under den svenske konsuln Burströms ledning redan påbörjats, dök den amerikanska eskadern slutligen upp under ledning av en kommendör Morris och påbörjade en egen blockad utan samordning med svenskarna.

Efter ett antal ibland våldsamma turer i förhandlingarna som kryddades av hot från paschan mot det svenska konsulatet, slöt man i oktober slutligen en separat fred mellan Sverige och Tripoli och 147 förslavade svenska sjömän frigavs. Den amerikanska blockaden fortsatte ända till 1805. Mot mitten av 1800-talet upphörde kaperierna så småningom efter franska militära påtryckningar och i och med att Karamalis ätt föll 1845 och Tripoli blev en provins inom det Osmanska riket.




Källor:
Verner Söderberg, Sveriges mellanhafvanden med Tripolis, Svensk Tidskrift 1912.
Björn Gäfvert: Swedish Troops in International Cooperation (i Solidarity and Defence, Militärhistoriska kommissionen 1995)
Krigsarkivet: Utländska stads- och fästningsplaner. Afrika. 0406:07:010:004 1675 "A Mapp of the Citie and Port of Tripoli in Barbary”
Cederströms brevväxling med paschan återfinna i Krigsarkivet i Cederströmska arkivet, volym 28 
Månadens dokument i Krigsarkivet mars 2011: Fredstraktaten mellan Sverige och Tripolis: http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=23898